Argyll, Somerled of (1100-1164)
Arnesson, Finn (1005-1062)
Björnsson, Erik Segersäll (930-995)
Bretagne, Judith of (982-1017)
Bröms, Elisabet (1560-1600)
Colonsay, Gilbert of (1040-1110)
Colonsay, Somerled of (1000-1083)
Corbet, Sybilla (1065-1125)
Danmark, Gorm Old of (860-935)
Danmark, Gunhild of (905-972)
Danmark, Harald II Blåtand of (911-986)
Danmark, Sven I Tveskägg of (960-1014)
Einarsson, Ivar White (1000-1060)
England, Elisabet of (1083-1150)
England, Henry I of (1068-1135)
Falaise, Herleva of (1012-1101)
Finnsdotter, Ingeborg (1032-1069)
Flandern, Baudouin IV of (980-1035)
Flandern, Baudouin V of (1012-1067)
Flandern, Matilda of (1031-1083)
Frankrike, Adele of (1009-1079)
Frankrike, Henrik I of (1008 - 1060)
Frankrike, Robert II of (972-1031)
Galloway, Afreca of (1099-1166)
Galloway, Fergus of (1070-1161)
Godresson, Harald (916-940)
Gudbjörgsson, Gudbrand (930-1001)
Gudbrandsdotter, Åsta (978-1045)
Hallstensson, Nils (1300-1354)
Halvardsdotter, Kristina (1305-1360)
Halvardsdotter, Kristina (1320-1375)
Halvdansdotter, Thorborg (1016-1060)
Halvdansson, Harald Finehair (858-945)
Halvdansson, Sigurd Sow (970-1018)
Haraldsson, Godred macArailt (940-989)
Haraldsson, Olof the Saint (995-1030)
Hebriderna, Gilbert of (980-1040)
Hebriderna, Harald Black of (980-1040)
Hedeby, Ragnhild Rich of (870-897)
Hedeby, Tyra Danebod of (854-930)
Henriksson, Carolus (1515-1600)
Håkonsdotter, Nn (1060-1105)
Irland, Ardgar of (1010-1064)
Irland, Domnall of (1048-1121)
Irland, Finola of (1145-1190)
Irland, Lochlainn of (980-1023)
Irland, Murcard of (1115-1166)
Irland, Niall of (1091-1119)
Isle of Man, Godred of (1030-1095)
Isle of Man, Godred Black of (1127-1187)
Isle of Man, Godred Don (1186-1230)
Isle of Man, Harold of (1207-1287)
Isle of Man, Magnhild of (1230-1295)
Isle of Man, Olof Bitling of (1080-1153)
Isle of Man, Olof Black of (1173-1237)
Isle of Man, Ragnhild of (1115-1175)
Isle of Man, Ragnvald of (1165-1229)
Isle of Man, Torleif of (1228-1290)
Ivarsson, Håkon (1038-1065)
Jönsson, Måns (1520-1557)
Jönsson, Per (1570-1646)
Karlsson, Örjan (1400-1473)
Karlsson, Örjan (1470-1548)
Kettilsdotter, Rådgerd (1380-1445)
Kiev, Anna of (1024 - 1080)
Kiev, Elisabeth of (1032-1085)
Kiev, Igor I of (875 - 945)
Kiev, Jaroslav I the Wise of (978-1054)
Kiev, Olga Helena of (885 - 969)
Kiev, Svjatoslav I of (942-972)
Kiev, Vladimir the Great of (956-1015)
Kintyre, Ruaídrí of (1145-1221)
Kintyre, Lawon of (1175-1240)
Kintyre, Nn of (1170-1230)
Laurenti, Martinus (1525-1610)
Luxemburg, Ogive of (995-1030)
MacLochlainn, Máel (950-997)
Mecklenburg, Estrid of (985-1032)
Månsdotter, Gullov (1550-1629)
Mårtensdotter, Britta (1584-1640)
Nilsdotter, Kerstin (1515-1560)
Nilsson, Per (1325-1375)
Norge, Erik Bloodaxe of (895-954)
Norge, Magnus I of (1024-1047)
Norge, Ragnfred of (923-990)
Norge, Ragnhild of (1042-e 1065)
Norge, Ragnhild of (1047-1100)
Norge, Sigurd a-Bush of (900-937)
Normandie, Eleonora of (1010-e 1030)
Normandie, Richard II of (962-1026)
Normandie, Richard III of (997-1027)
Normandie, Robert of (1008-1035)
Normandie, Vilhelm I of (1028-1087)
Ogmundsson, Halvard (1280-1350)
Olofsson, Per (1410-1489)
Orkney, Håkon of (1075-1126)
Orkney, Ingeborg of (1099-1126)
Orkney, Pål of (1049-1099)
Orkney, Torfinn the Stout of (1009-1065)
Persdotter, Birgitta (1440-1488)
Persdotter, Britta (1609-1666)
Persson, Jöns (1540-1587)
Persson, Karl (1360-1430)
Polen, Gunhild av (965-1015)
Polotsk, Ragnhild of (963-1002)
Provence, Constance of (973-1032)
Ragnfredsdotter, NN (975-1035)
Ross, Christina of (1200-1250)
Ross, Ferquard of (1170-1237)
Sigurdsson, Halvdan (999-1050)
Sigurdsson, Halvdan Black (935-1018)
Sigurdsson, Harald Hårdråde (1015-1066)
Skoglar-Toste, Toste (910-975)
Skötkonung, Olof (980-1022)
Svitjod, Astrid of (997-e 1036)
Svitjod, Ingegerd Irina of (1000-1050)
Svitjod, Rurik of (800 - 879)
Torasdotter, Gunhild (930-980)
Torleifsson, Hallsten (1272-1345)
Tostesdotter, Sigrid Storråda (945-1013)
Tostesson, Ulf den Gamle (930-975)
Tryggvasdotter, Ingeborg (945-1010)
Ulfsson, Ragnvald Jarl (948-1021)
Örjansson, Karl (1440-1485)
Örjansson, Per (1515-1553)
bild
bild

Erik Segersäll Björnsson

Erik the Victorious, kung i Uppsala och Sigtuna, Svitjod.

Far:
 
Björn IV den Gamle Eriksson (867 - 950), sveakung i Svitjod.
Född:
 
930 Uppsala, Svitjod 1)
Död:
 
995 Skara, Husaby, Svitjod 2)
Bar

Vigsel:
 
975 1)
Skilsmässa:
 
981 1)
Barn:
1. Nn Eriksdotter (975 - 995)
2. Emund Eriksson (976 - )
4. Holmfrid Eriksdotter (980 - 1015)
Bar

Vigsel:
 
982 1)
Bar
Noteringar
Noteringar
Erik Segersäll bekände sig under en tid till kristendomen, men återgick till hedendomen kort före sin död. (Statens historiska museum, Lars G. Holmblad)

När Erik Segersäll skilt sig från Sigrid Storråda, gav han henne styret över Götland (troligen menas Västergötland), säger skalden Odd Snorresson. Samma uppgift finns också i den så kallade legendariska sagan om den norske kungen Olaf den Helige Haraldsson och i Ingvar den Vittfarnes saga. I den förstnämnda sägs det dessutom att hon och hennes son Emunde regerade över en del av landet medan hennes son Olof Skötkonung regerade över den andra. Varför Erik skulle ha givit Sigrid just Västergötland framgår inte av de knapphändiga källorna. Men Snorre lämnar i sin mer utförliga saga om Olaf den Helige en uppgift som styrker hennes anknytning till landskapet och som dessutom kan tyda på att hon haft sina rötter där; hon var syster till Ulf, far till Ragnvald Jarl, alltså den Ragnvald, som var hövding i Västergötland då Sigvat Skald kom hösten år 1018. Jarlen skulle då ha varit Sigrids brorson och därmed kusin till Olof Skötkonung.
I sagorna kan vi kanske skönja en del av den process, som ledde till att Västergötland kom att ingå i svearnas välde; en process som kan ha byggt på äktenskapsförbindelser och i vilken Erik Segersäll åter framstår som mannen bakom verket. Men kanske var det i så fall hans son Olof som ärvde hövdingadömet i de bägge landsdelarna - Svitjod efter sin far och Västergötland efter sin mor Sigrid Storråda. Och när Olof sedan fördrevs från sitt fäderneärvda rike tog han sin tillflykt till det landskap han ärvt på mödernet. (Svitjod:168, Mats G. Larsson)

Mot slutet av 900-talet regerades svearna av kung Erik Segersäll, vars historiska existens till skillnad från föregångarnas är oomkullrunkeligt säker. Han sägs ha erövrat Danmark och mottagit dopet där. Likväl är det knappast på dessa gärningar som hans berömmelse vilar. Hans namn har gått till eftervärlden framför allt genom historien om hans brorson Styrbjörn den starke och det sagoomsusade slaget på Fyrisvall cirka 983. Styrbjörn hade allierat sig med den danske kungen Harald Blåtand i syfte att med våld tilltvinga sig makten i sveariket och utrustade till den ändan en ofantlig flotta, som förstärkt med tvåhundra danska skepp seglade till Uppsverige och löpte in i Mälaren. Kommen till Flottsund vid Fyrisåns mynning lät Styrbjörn bränna alla sina skepp för att hindra all återvändo och tvinga sig och sitt folk att segra eller dö, men vid denna syn vände danskarna om hem och lämnade Styrbjörn i sticket. Han förlorade emellertid inte modet utan drog med sina Jomsvikingar norrut mot Uppsala, och på slätten Fyrisvall mötte han kung Erik som visade sig vara väl förberedd, ty vid underrättelsen om Styrbjörns annalkande hade han låtit mobilisera alla vapenföra män i sitt rike genom pilbud som sändes ut över hela landet. På Fyrisvall utbröt nu ett väldigt slag som varade i tre dygn och vars alla skiften utmålas omständligt av sagan. Slutet på det hela blev att Styrbjörn stupade och Erik vann en fullständig seger, varför han framgent kallades Segersäll. Adam av Bremen säger att han sedan vände sina vapen mot de tillintetgjorda angriparnas hemländer och lade dessa under sin spira. (En nordisk kronologi, Alf Henrikson)

Under senare delen av 970-talet var sveariket fördelat mellan Erik, Uppsalakungen, och hans bror Olof, Adelsökungen. Efter broderns död tog Erik över Olofs andel, tvingade den rätte arvingen brorsonen Björn ut ur landet, och blev därmed ensam härskare. Sedan, efter att ha avvecklat Birka, grundade han en egen stad, Sigtuna. Den nya staden var tänkt som ett centrum för det framtida kristna sveariket. Eriks son och efterträdare, Olof Skötkonung, följde faderns linje och betraktade Sigtuna som sveakungarnas huvudort. Staden visade sig vara livsduglig, men den förmådde inte ersätta Gamla Uppsala som rikets centrum. Till slut förstod Olof att om svearna skulle konvertera, måste han skaffa ett fotfäste för den kristna religionen i Gamla Uppsala. Olof var kristen redan vid kungavalet, men först 1008 mottog han och hans två söner dopet från missionen, som sändes från Polen av den saxiske biskopen Bruno av Querfurt. Bruno noterade att vid ett och samma tillfälle blev tusen personer från sju distrikt kristna, men det dröjde inte länge förrän ett uppror satte stopp för missionsarbetet. Orsaken till upproret var troligen Olofs försök att tvinga Uppsalatinget att genomföra ett kultbyte eller att skapa ett biskopssäte i Gamla Uppsala. Historien med Anund upprepades ännu en gång - svearna vägrade att låta kungen få sin vilja fram. De erbjöd emellertid Olof en kompromiss. Han fick fortsätta att vara sveakung under förutsättning att han bedrev sin kristna verksamhet i Västergötland. Uppenbarligen fanns det inga hinder för en sveakung att vara kristen så länge de åtaganden som gjordes vid kungavalet följdes till punkt och pricka. (Tio uppsatser om Gamla Uppsala, Wladyslaw Duczko, 2000)

Sigtuna hade grundats i slutet av 970-talet, sannolikt av Erik Segersäll, Olof Skötkonungs far, och utvecklats till en stad. Kungen hade delat in staden i över hundra tomter, som löpte på ömse sidor om en huvudgata. Själv hade han valt ut en fem gånger så stor tomt i stadens hjärta, där han låtit uppföra sin kungsgård. (Vikingaliv, sid 320, Dick Harrison).
 
Segersäll
Erik Segersäll åkallar Oden i Uppsalatemplet inför slaget vid Fyrisvallarna år 990.
Teckning av Jenny Nyström 1895.
Källor
Beräkning
Sveahövdingens budskap, Mats G. Larsson
Bar
© Layout, innehåll och bilder: Björn Espell, Frösön, Sweden.
Uppdaterad 2011-11-24.