Bakgrund till räfsten med jämtarna 1613

Räfsten 1613

Jämtland-Härjedalen fick uppleva ännu ett krig.

På grund av att Jämtland-Härjedalen var gränslandskap var de attraktiva för såväl Danmark-Norge som Sverige. Från det nordiska sjuårskriget med start 1563 och fram till 1645 var landskapen utsatta för flera krig och därmed följande förluster av människoliv, plundring och brand. Kalmarkriget 1611-1613 var bara ett kapitel i denna tragiska historiska tid för landskapen. Svenskarnas och Danmark-Norges kamp om landskapen 1611-1613 brukar kallas Baltzarfejden, efter den grymme svenske befälhavaren Baltzar Bäck. (Denne Bäck var gift med en dotter till borgmästare Mårten Olovsson i Härnösand, som var född i Ede, Fors, Z).
Observera att när Kalmarkriget pågick 1611-1613, tillhörde landskapen Jämtland och Härjedalen sedan lång tid tillbaka riket Danmark-Norge, och landskapen kom inte heller att bli svenska förrän år 1645.
Kampen om Jämtland fram till 1645 var grym och krigslyckan växlade ofta.

Danmark-Norge rustade sig 1611.

Till försvar av landskapen mot väntade svenska attacker utskrev Christian IV 2000 knektar från Trondheims län under ledning av de dansk-norska befälhavarna Jens Bjelke och Hans Basse. Dessa styrkor blev placerade i Jämtland tillsammans med två nyuppsatta jämtländska kompanier bondeknektar under ledning av Johan Vessling och Henning Jönsson. Knektarna finns namngivna under respektive socken. Den jämtländska befolkningen beordrades att biträda till de dansk-norska styrkornas underhåll och försörjning.

Sverige rustade sig 1611.

Samtidigt förberedde sig svenskarna för ett anfall i norr. Svensk kung var Karl IX, död 1611; den yngste av Gustav Vasas söner. Han bedrev en aggressiv politik gentemot Danmark-Norge och hade planer på en nordlig expansion för att på så sätt ge Sverige kontakt med ishavet. Att erövra Jämtland och Härjedalen var en del av denna expansionspolitik.

Det blev krig.

Svenska trupper under befäl av Baltzar Bäck ryckte in i Jämtland och fördrev snabbt de dansk-norska och jämtländska styrkorna till Trondheims län. Det visade sig också att de jämtska bondeknektarna och den jämtländska befolkningen inte var särskilt stridsvilliga eller villiga att bistå den dansk-norska hären med förnödenheter. Svenskarna kunde därför behålla greppet över landskapet och kunde också, med grymma metoder, tvinga den kvarvarande jämtländska befolkningen att svära svenskarna trohetseder.

Jämtarna återvände.

De som flytt under kriget fick återvända till sina gårdar under förutsättning att de gav sig under Sverige. Svensk kung var nu Gustav II Adolf, som 1611, endast 17 år gammal, hade efterträtt sin avlidne far Karl IX. Gustav II Adolf bestraffade de knektar, som plundrat och bränt i de nyvunna provinserna och ville få slut på det laglösa tillstånd som uppstått sedan krigets slut. Av protokollen från danskarnas räfst framgår att maken ibland hade blivit bränd eller skjuten av svenskarna och andra källor visar att gårdar plundrades och brändes. Inte ens kyrkorna sparades, bl.a. blev Undersåkers kyrka nedbränd.
Kriget kom emellertid att avgöras på helt andra krigsskådeplatser och vid freden i Knäred 1613-01-20 fick svenskarna uppge Jämtland-Härjedalen.

Straffet för jämtarna.

Och nu kom straffet över jämtarna för deras, enligt den dansk-norske kungen Christian IV, förrädiska beteende under kriget. Efter en rättegång i Köpenhamn 1613-06-11 förklarades följande kategorier jämtlänningar ha handlat som landsförrädare och skälmar. Om så var fallet blev de förklarade fredlösa och fråndömdes rätten till sin odelsjord (den norska motsvarigheten till svensk bördsrätt, jord).
1. De som tillhört de två jämtska kompanierna och ej infunnit sig till ett läger i Undersåker.
2. De som sett svenskarnas proklamationer till jämtarna eller hört talas därom och ej anmält detta för myndigheterna.
3. De som svurit svenske kungen tro- och huldskap.
Bonde 1555

Räfsten.

En kommission tillsattes för att utröna vilka som gjort sig skyldiga till den ena eller andra förseelsen. Under september 1613 besöktes varje tingsplats i Jämtland av kommissionen och överallt var befolkningen kallad att möta upp. I varje tingslag undersöktes varje gård med dess bebyggare. Kunde man finna att gårdsägaren tillhört någon av ovan nämnda kategorierna blev hans odelsjord konfiskerad. Gårdarnas storlek angavs i tunnor utsäde korn. En arrendesumma (landskyld) för den förbrutna egendomen uträknades och som norm gällde 1 ½ mark för varje tunna utsäde.

Ägaren blev nu arrendator.

Då det visade sig att praktiskt taget hela den jämtlandska befolkningen förbrutit sina gårdar, bestämdes efter kungens order att de nuvarande ägarna, emot vissa avgifter jämte arrendet, skulle få sitta kvar på sina gårdar som kronans arrendatorer. Detaljerade protokoll fördes över förrättningarna med ägarens/ägarnas namn, gårdens storlek och förseelser. En jordebok upprättades också över den förbrutna jorden. De jämtlänningar som hade rymt till Norge blev inte dömda utan gick fria från påföljder om de presenterade sig inom en viss tid.

Jämtarna fick tillbaka sina gårdar.

Den svenska drottningen Christina återgav dock de jämtländska bönderna deras bördehemman genom en resolution den 24 december 1645. Vid freden i Brömsebro tidigare under året hade landskapen Jämtland och Härjedalen överförts till Sverige efter att i hundratals år varit en ganska självständig del av Danmark-Norge.
© Layout, innehåll och bilder: Björn Espell, Frösön, Sweden.
Layout enligt HTML 4.01 Strict. Uppdaterad 2013-04-05.